Igår dog min gammelmormor. Hon var två veckor från att bli 99 år gammal, så kanske var det dags. Gerda, som hon hette föddes år 1912. Tänk vad mycket som hinner hända på 99 år. Tänk vad mycket man hinner uppleva och vara med om. Två världskrig till exempel.
Jag tänker på alla minnen och tankar som går förlorade när en människa som levt i 99år dör. Minnen och tankar som samlats i hjärnan under alla dessa år, som sen plötsligt bara försvinner. Borta. Sen tänker jag att det var dumt att jag aldrig frågade mer, aldrig undrade hur det var att växa upp under det tidiga 1900-talet, hur det var att vara kvinna på den tiden. Jag tänker att jag borde ha tagit vara på de minnen och tankar hon satt inne med. Men sen tänker jag även att Gerda kanske inte alls skulle uppskattat min nyfikenhet, hon var väl kanske inte den pratgladaste personen jag kände precis.
Nu ska jag sätta mig och skriva ett vykort till min gammelfarmor, som inte har många år kvar till 100 hon heller, och berätta om hur jag har det i USA. Man måste ta vara på den tid man har tillsammans här på jorden.
