Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden så känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.
Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva.
När vi ändå håller på.. Alltså nu får ni inte tro att jag sitter här och är deprimerad och vantrivs. Det är bara det att det här livet har olika sidor och just nu är jag (och nästan alla mina aupairkompisar) inne i en lite tyngre period. Kanske är det tiden på året, kanske något annat. Men snart kan vi snöra på oss conversen (köpe fina, nya, vita här om dagen) och lyssna på Håkan och here comes the sun tills vi spyr. Kanske blir allt lite lättare då, kanske slutar jag hänga upp mig på texter av andra personer, lika ensamma som jag.
Men jag älskar mitt liv här och alla människor jag har omkring mig, och jag skulle för allt i världen inte villa vara hemma i gamla sveriget, finns inget för mig där just nu.
Slut på deppigheten, imorgon är det en ny dag och jag planerar att carpe diem och hitta mig själv och kanske meningen med livet när jag ändå är igång.
